Kvällens mörka promenad i kylan förvandlades på ett ögonblick till en pulshöjande skräckfilm. Gizmo gör en mycket tydlig markering i mörkret när vi går i parken men jag ser inget. Hinner bara gå några steg till så gör han det igen och sen kommer också ett försök till jakt-start, som jag hinner stoppa med rösten (litar inte på flexikopplet, heller). Med hjärtat i halsgropen i tron att det är någon galning som trycker i buskarna försöker jag urskilja vad det är som Gizmo avslöjat och isåfall förhoppningsvis är lika rädd som mig. Strax ser jag några skuggor som tack och lov inte är människor utan tre rådjur som strosar runt. Gizmo är egentligen ganska van vid dem och brukar inte bry sig så mycket då de även är i grönområdet utanför oss men nu är han i allra högsta grad understimulerad. Jag väljer nu att vika av i motsatt riktning och gå ut bland gatlysen och bostadhus för att där istället drabbas av att det plötsligt dyker upp en katt bakom ett hörn och samma procedur upprepar sig. Denna rastning avslutas sedan med att Gizmo bestämmer sig för att den där påsen som ligger i buskarna, när vi nästan är hemma igen, också kan vara något att sätta på plats. Han är inte lätthanterlig nu efter en dryg månads koppelrastning

Men sen har han en annan mer charmig sida också. När jag lägger ifrån mig handskarna på pallen så står han strax med dem i munnen, glatt viftande på svansen för att få belöning för sitt jobb som assistanshund. När jag plockar ihop en tvätthög av halsdukar, fleecetröjor och jackor så kommer han släpande på den filt han har i bädden och verkar vilja att även den ska med i tvätthögen och avslutningsvis levereras även hans favorit "luddbenet" för sanering.