Jag och Gizmo tar en morgonpromenad och han tycker att han vet vart vi ska gå så när han strosar iväg går jag åt andra hållet. Han brukar vara jätteduktig att ha koll på mig men "Unge Herr Självständig" har kört ner nosen i backen och håller god marschtakt. När han drar iväg ner mot ett parkområde ropar jag en gång, innan jag älgar efter. När jag kommer dundrande bakom honom ser jag hur han tittar upp som i trans och undrar vart elefanthjorten är. Jag rabblade några ej väl valda meningar för honom och sedan lunkade han bakom mig när vi gick tillbaka. Så det där spårandet som jag lovordade igår har en baksida som syntes idag.
Han får vara med mig på jobbet och vi passar på att träna både koppelbeteende och lydnad några minuter varje rast. På lunchen sitter jag huttrandes på ett stenfundament och äter och han njuter av svalkan, tuggandes på ett grisöra.
Kvällens rastning skedde på en mörk skogsväg och jag vet inte vad som triggade Gizmo men han spänner upp sig, skäller och studsar kaxigt iväg framåt. Jag stoppar honom snabbt då jag vet att husse igårkväll fick slå ihjäl en påkörd grävling och jag inte vill att han attackerar eller attackeras av en sån. 
Det är bara att erkänna, ibland gillar man ett beteende och ibland inte och nu gäller det bara att paketera allt i rätt fack. Tävlingsspår-bra, Löptikspår-dåligt, jaga leksak-bra, jaga djur-dåligt, släpp in jultomten men inte maskerad rånare. Enkelt, eller?

Hur menar du, matte?????