Har varit några omtumlande veckor och jag avbokade den tävling vi hade kvar då Gizmo plötsligt verkade ha ont. Jag gick ner mig helt och trodde det värsta (vilket jag inte brukar göra). Började med att besöka simfröken som rekommenderade mig att boka tid hos veterinären för röntgen då hon precis som mig tolkade det som ryggen. 

Jag såg framför mig en avslutad karriär, lämna soldatlivet och framförallt hur tråkigt Gizmo skulle ha det utan träning och jag bävade för att boka tid.

Idag var det då dags.
Efter flera timmar hos veterinären, springa fram och tillbaka och runt i cirklar, väntan, undersökningar, böja-sträcka och dra och en mängd röntgenbilder så kommer veterinären in.........
Det första hon säger är: Det ser bra ut
(jag tror att hon menar att det blev bra bilder tillslut) så hon upprepar sig och förklarar att det inte är något fel på Gizmo´s skelett.
Jag måste se ut som en fågelholk med min öppna mun. Va?!!
Jag har svårt att ta in det hon säger då jag var helt säker på att få höra spondylos eller L7S1.
Plötsligt känns det som jag vunnit högsta vinsten och jag börjar skratta lite hysteriskt.
Inte nog med att Gizmo är frisk (sånär som på en sträckning i låret) så är jag är grymt stolt över hur han skött sig under alla undersökningar och han får beröm av alla inblandande hur bra han klarar av att bli hanterad. 
När vi kommer hem sitter jag med en lätt groggy kille på golvet och känner hur hjärtat svämmar över av lycka och kärlek.

Inte matad med silversked men med lite pate ur en hjärtformad skål  <3