När vi lade oss igår så verkade Izi känna att vi var annorlunda och hon tvingade in sig mellan Gizmo och sängbordet på min sida och har flera gånger under natten "duttat" på mig. Imorse fick hon och bara hon för första gången på länge ensam följa med matte ut genom dörren och om inte förr så borde hon ha anat ugglor i mossen då. Medans hon hade kvalitetstid med mig så fick grabbarna mat och sedan bar det iväg till veterinären där hon glad i hågen går in. Lyckas kurtisera med en hanhund som redan var på plats och han försökte trots en skadad tass att krypa fram till Izi som fortfarande är nöjd och glad över att vara "all sol på mig" hund. Men så kommer då "hennes" veterinär som hon alltid gillat. Men när hon hälsar så börjar hon med att nosa och drar snabbt tillbaka huvudet och börjar klättra desperat på mig. Usch, gissa hur svårt det var att skicka iväg henne, då.
Det var dags att ta bort den knöl hon haft i många år men som nu hade börjat växa och med förra besöket då hon slutade andas när hon sövdes i färskt minne kändes det riktigt jobbigt. Sedan började en lång väntan fram till lunch innan vi fick samtalet att allt gått bra. Husse hämtar henne och åker till stugan då han är ledig denna vecka, så jag har inte fått träffa henne men fått se bild på "lapptäcket". Jag kan erkänna att jag har varit ganska frånvarande på jobbet under kvällen och det var meningen att jag skulle vara ensam i stan men dottern tog med Gizmo tillbaka så jag blev tack och lov inte helt utan hund.