När jag slutade på fredagkväll har dottern än en gång skjutsat ut maken och gamligarna till stugan och står nu och väntar med Gizmo när jag kommer bakom ett buskage och han håller på att rycka sönder hennes armar i sin iver att rusa till matte.
Senare på kvällen åker jag för att ta reda på några saker en träningsvän glömt på klubben och passar då på att träna lydnad på en blöt gräsplan i svag belysning. Vi var väl sisådär engagerade men Gizmo klarade av att hänga med hyfsat i svängarna trots att han var på "lukta gott planen".
Kommer hem och tänder lite ljus, sätter mig ner med Gizmo och somnar ganska omgående, vaknar ledbruten och förflyttar mig från soffan till sängen med Gizmo nedanför mig.

Lördag morgon och Gizmo äter upp hela sin frukost utan problem vilket inte händer så ofta. Sen blir det en längre promenad i okända områden för att han ska vara lite trött i huvudet innan dottern får överta honom under tiden jag jobbar. Efter jobbet har jag stämt träff med en träningsvän och vi trotsar regnet. Jag börjar med att lägga ett grusspår till Gizmo och han är en underbar spårhund, enda gångerna han slår är vid vattenpölarna för han vill inte bli blöt men han markerar trä, metall, läder och tyg och får pate som belöning.
Jag figgar först åt vännens hund på både spår och patrull inann det är dags för Gizmo. Han är inte mörkrädd men bestämmer sig först för att en högre stubbe är vännen för att sedan snällt stå och markera utan att dra ut i kopplet förrän jag säger "visa" och då håller han på att dra omkull mig. Nästa gång samma sak och jag får släppa för att inte utveckla "att göra en Fia" med skrapsår på hakan till "JAS-krasch". Nu tar vännen över och jag figgar för min egen hund och vännen får lägga hela sin "rediga karlakropp" och kraft på att hålla tillbaka och säger nått om: - Mer muskler är hjärna. På vem av er, frågar jag.