Skulle snitsla ett tävlingsspår ikväll och får uppleva en berg och dalbana av känslor.
Jag känner mig inte riktigt bekväm när jag inser vart följebilen ska och en viss panik infinner sig.
För 2 år sedan lyckades jag ta skoterleden (i Norrland är det ordentliga skoterleder) istället för skogsbilvägen, och i den glashala backen gick det inte att ångra sig utan jag sladdade vidare i snömodden och kom ut på en åker.
Denna gång pekade alla med hela handen när jag skulle åka därifrån.
Bättre känsla även om jag blev extremt förvånad när jag (och medhjälpare) lyckas med spåret direkt och det inte ser ut som det brukar göra när jag snitslar.
Blir även stolt och lycklig när Gaizt bryter lek med en annan valp och kommer när jag ropar.
Men inte var han speciellt trött när vi kom hem trots skogspromenad och intryck.

0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS